Från The Good, The Bad and The Ugly.

Tacka fan för italienare! förutom ett helt gäng med undantag, men tacka fan för Sergio Leone och hans filmteam. När Leone 1964 gjorde A Fistful of Dollars så var det början på en helt ny genre och ett helt nytt sätt att se på film. Spaghettiwesterns hade väl funnits innan detta men med denna film så började man se spaghettiwesterns som bra filmer till skillnad från lågbudgetsskit som det sågs som innan. A Fistful of Dollars var den första av tre i triologin om ‘Mannen utan namn’ där vi ser Clint Eastwood som ”Joe” som han kallas, han har inget bestämt namn utan det är bara vad byinvånarna kallar han. Innan gamla hederliga Clintan gjorde dessa filmer så var han endast en TV-stjärna i Western-serien Rawhide. A Fistful of Dollars är en remake av Kurosawa’s Yojimbo och handlingen är att Clintan är en dagdriftare kan man väl kalla det och åker från stad till stad och letar sätt att fixa pengar. Han kommer till denna stad där han ställer sig emellan två rivalfamiljer och utnyttjar dem mot varandra för att få ”fred” i staden.

Sergio Leone’s filmstil var så banbrytande på den tiden och de flesta stjärnregissörer nu för tiden har tagit mycket från Leone’s stil. Han hade stora öppna miljöer med personer som red långt bort vilket han skiftade med ordentliga närbilder. Han skapade så mycket spänning i dessa sätt att filma, duelscenen i The Good, The Bad and The Ugly är ett lysande exempel på detta där man går ifrån närbilder på de tre i ringen snabbt och på deras pistoler och sånt i säkert 2 minuter, med Morricones mäktiga musik till det. Det jag älskar med Leone’s filmer är inte bara det att musiken säkert spelar in med 60% av upplevelsen, eller de underbara närbilderna, det är att han lyckas skapa så mycket drama och man får reda så mycket av karaktärerna med så pass lite dialoger. Det räcker med en liten mening så får man rysningar, sen är det närbilder och tyst i ett par minuter efter det där man får se Clintan gå genom öknen eller något liknande. Jag såg på extramaterialet till alla dessa ”Man with no name”-filmer och även den andra triologin med Once upon a time in the west, a fistful of dynamite och Once upon a time in America och där är det flera som sitter och jämför hans filmer med en opera fast på film och jag kan inte annat än att hålla med där. Man sitter verkligen och njuter i sambandet mellan musik och hans underbara miljöer och filmsätt. När Tuco springer runt och runt på kyrkogården för att leta efter sitt guld, det är bland de bästa scenerna någonsin, jag får rysningar varje gång.

Jill: What’s he waiting for out there? What’s he doing?
Cheyenne: He’s whittlin’ on a piece of wood. I’ve got a feeling when he stops whittlin’… Somethin’s gonna happen.

Mina föräldrar försökte ta sig an Once Upon a Time in the West som enligt mig är Leone’s absolut bästa film och snudd på bästa filmen någonsin, men dem somnade efter tio minuter. Öppningsscenen i detta mästerverk är när tre gunmen’s står och väntar på Harmonica (spelat av Charles Bronson) och det är ingen öppningsmusik vilket är hur underbart som helst, de enda ljuden medans dessa herrar väntar i säkert 5-10 minuter är ljuden från vindkvarnen, vatten som droppar och andra små ”naturljud”. En av herrarna kämpar med att få bort en fluga från sitt ansikte utan att röra sig, en kämpar med att få vattendropparna mitt i hatten så han slipper flytta på sig. Det är helt underbart och det finns inget direkt ledmotiv i musiken utan alla karaktärer har en egen låt.

[last lines]
Monco: [ counting reward sums of outlaws he just killed] Ten thousand… twelve thousand… fifteen… sixteen… seventeen… twenty-two. Twenty-two?
[a cowboy comes from behind, Monco turns and shoots him dead]
Monco: …Twenty-seven.
Col. Douglas Mortimer: Any trouble, boy?
Monco: No, old man. Thought I was having trouble with my adding. It’s all right now.

För att se dessa filmer så måste man vara inställd på att det inte är John McClane som springer runt och spränger saker utan det är en lugn och tyst människa som sakta men säkert skjuter ner allt han vill utan att blinka. De absolut häftigaste karaktärerna är med i dessa filmer och dem har de absolut skönaste replikerna, med vissa Tarantino-undantag och Patrick Bateman-undantag såklart.

Man With No Name-triologin:

1964: A Fistful of Dollars (Clint Eastwood) 8 av 10, den svagaste av alla hans westernfilmer men ändå så förbannat bra. Kortast spellängd på 99min.

1965: For a Few Dollars More (Clint Eastwood) 9 av 10, Har nog den bästa storyn av alla hans filmer med många sidohandlingar och det krävs lite fundering under tiden man ser denna. 132min.

1966: The Good, The Bad and the Ugly (Clint Eastwood) 10 av 10, Rent Mästerverk raakt igenom, den som inte känner igen ledmotivet till denna film har inte rätt att leva. 161min.

Amerikanska epok-triologin eller vad den ska kallas:

1968: Once Upon a Time in The West (Henry Fonda, Charles Bronson) 10 av 10, Som sagt, topp3 för mig över bästa filmen någonsin, den har verkligen allt i mitt tycke. Så jäävla bra! 165min.

1971: A Fistful of Dynamite ”Once upon a time… the Revolution’ (James Coburn, Rod Steiger) 8 av 10,  Riktigt bra skildring av den mexikanska revolutionen med mycket fantasi visserligen, scenen när det filmas över dikena där de avrättar folk är oslagbar. 157min.

1984: Once Upon a Time in America (Robert De Niro, James Woods) 7 av 10, Ett gangsterdrama som för mig blir lite väl seg till slut, det funkar hur bra som helst med westerns men känns inte helt rätt när man ska skildra 30talets gangsteramerika. Leone’s dröm var att göra denna film men jag gillar hans tidigare filmer så mycket bättre. 229min.

Sergio Leone är helt klart en av världens bästa regissörer, eller var, han dog i hjärtattack 1989. Han påverkade väldigt många nuvarande regissörer, Tarantino har sagt vid något tillfälle att hans absolut största inspiration är just Leone och det kan man se i hans filmer då han använder sig av samma snabba men ändå sega filmstil.

Efter att ha sett Gangs of New York som jag för övrigt inte gillade särskilt mycket, alldeles för långdragen, där Daniel Day-Lewis spelar i och fick oscarsnominering som han brukar för han helt klart bland de bästa skådespelarna någonsin. Efter att ha sett den och nu detta året fått höra (har fortfarande ej sett There Will Be Blood!!) om hur bra han spelar i There Will Be Blood och läst omkring på forum om hur förbannat bra skådespelare han är, och läste om att hans prestation i filmen My Left Foot: The Story of Christy Brown så var jag helt enkelt tvungen att se denna film. And so I did..

Mr. Brown: [entering a bar holding nine-year-old Christy] This is Christy Brown, my son. Genius.

Det är en irländsk film med irländska skådisar och produktionsteam och allt sånt där så kvaliteten på filmen är väldigt mycket 1989 om inte äldre, men den är så pass bra så det spelar ingen roll alls. DDL (Daniel Day-Lewis) spelar Christy Brown, en grabb som föddes med cerebral pares som har sin enda fungerande lem i sitt vänsterben. Hugh O’Conor spelar den unga versionen av Christy Brown och gör det exakt lika bra som DDL, Hugh borde ha fått en oscarsnominering för sin rollprestation han också tycker man. Han visar i sina ögon hur dåligt han mår över att medans hela hans stora fattiga familj kan springa runt på sina två ben så får han sitta där under trappan och har blivit idiotförklarad (den utspelar sig på 30-talet i detta tillfälle) av hela sin familj när han vet att han kan kommunicera, väldigt bra scen. Filmen handlar ju som sagt om Christy Brown och hans uppväxt, som är baserat på hans bok som han senare i livet skrev. Första scenen är när Mr Brown (pappan dvs) är på sjukhuset och får höra att födseln har fått vissa komplikationer. Vi hoppar sen 7-8 år fram i tiden där vi får se Christy’s uppväxt i en väldigt fattig irländsk katolsk familj med ett tiotal barn där alla sover i samma säng i stort sett. Christy’s förhållande till sin mor, spelad grymt bra av Brenda Fricker är därifrån han får sin enda riktiga kärlek som liten i alla fall. Han överbevisar sin far och resten av sin familj när han tar kritan i vänsterfoten och skriver MOTHER på golvet, väldigt bra scen, då farsan blir överlycklig och tar Christy över axeln och springer ner till puben för att skryta.

Christy Brown: Fuck all love that is not 100 percent commitment!

Vi hoppar senare fram 10 år ungefär i tiden där vi möts av Daniel Day-Lewis version av Christy Brown, han är älskad av sina syskon och sin mor och får vara med på snurra-flaskan och fotboll och mycket annat, han har ju trots allt sin vänsterfot så ligga och spela fotboll är ju en baggis. Han mår bra helt enkelt, förutom det faktum att han inser mer och mer att han aldrig kommer kunna få riktig kärlek, bara platonisk kärlek.

Det är en väldigt underbar berättelse om en man som lyckas överkomma sina motgångar eller vad man ska kalla det. Han lär sig måla, skriva och till och med prata. En väldigt häftig triiiiiiivia om den här filmen är ju att DDL vägrade gå ”out-of-character” och folk runtomkringen filmen var tvungen att mata han och han bröt ett par revben av att han satt böjd framåt i så många veckor. När hans engelska agent kom dit så vägrade DDL att sluta vara Christy Brown vilket gjorde agenten så förbannad så han stack därifrån. Det är vad jag kallar att ge en helgjuten prestation. Filmen är lite out-of-date men det spelar ingen roll för skådespelarinsatserna från mamman, DDL, Hugh och pappan är så förbannat bra. Efter att ha sett den här filmen så är man en lyckligare person kan jag garantera.

Den vann 2 oscars, bästa manliga huvudroll i DDL och bästa kvinnliga biroll i Brenda Fricker. Även nominerad för Bästa Regi, Bästa Film och Bästa Manus tillämpat från bok.

 My Left Foot: The Story of Christy Brown (1989) 7 av 10. En sann berättelse om hopp, kärlek och mycket annat, väldigt bra! Se den om ni gillar DDL!

Från Tarantino’s True Romance!

Blogger och Blog*Spot är inte tillgängliga

Blogger och Blog*Spot är inte tillgängliga för tillfället. Vi ber om ursäkt för avbrottet.

 

WORDPRESS.COM VS BLOGGER 1-0

 

Lt. Col. Frank Slade: [shouting] I’m in the dark, here!

Al Pacino spelar i den här filmen en pensionerad Överstelöjtnant vid namn Frank Slade, en man full av livserfarenhet och som med åren blivit blind. Chris O’Donnell spelar den fattiga studenten Charlie Simms som genom ett stipendium kommit in på den högt värderade Bairdskolan. Det är Thanksgiving och Charlie tar an sig jobbet att ta hand om Överste Slade över storhelgen. Charlie Simms har innan han träffat Frank Slade sett sina kompisar göra ett prank mot skolans rektor och ska efter helgens slut ställas inför disciplinnämnden och kommer relegeras om han inte tjallar på sina kompisar så Charlie har det att tänka på över denna helg med Mr Slade. Frank Slade och Charlie möts och vi presenteras som vanligt för en Al Pacino i högform. Han är bitter, arg, gammal och tror sig vara bättre än allt och alla. De åker till New York City för att fira allt vad livet innebär enligt Frank; Gott vin, God mat, Kvinnor, Ferraris, Fina hotell och en laddad .45a.

Lt. Col. Frank Slade: Out of order, I show you out of order. You don’t know what out of order is, Mr. Trask. I’d show you, but I’m too old, I’m too tired, I’m too fuckin’ blind. If I were the man I was five years ago, I’d take a FLAMETHROWER to this place! Out of order? Who the hell do you think you’re talkin’ to? I’ve been around, you know? There was a time I could see. And I have seen. Boys like these, younger than these, their arms torn out, their legs ripped off. But there isn’t nothin’ like the sight of an amputated spirit. There is no prosthetic for that. You think you’re merely sending this splendid foot soldier back home to Oregon with his tail between his legs, but I say you are… executin’ his soul! And why? Because he’s not a Bairdman. Bairdmen. You hurt this boy, you’re gonna be Baird bums, the lot of ya. And Harry, Jimmy, Trent, wherever you are out there, FUCK YOU TOO!

Scent of a Woman är en vacker film om integritet och mod där vi får se en tydlig och väldigt bra karaktärsutveckling från både Charlie Simms och Frank Slade. Slutscenen när Pacino håller sitt tal inför skolan är så förbannat jävla bra så man får rysningar när man ser det. Att Mr Pacino vann en oscar för denna rollprestation är så självklart som att han är en av de bästa skådespelarna någonsin. Att den mannen bara vunnit en oscarsstatyett är dock ett mysterium, men oscarsgalan är ju inte särskilt pålitlig alla gånger.

Lt. Col. Frank Slade: [Randy brings Frank a glass of whiskey] Thank you Randy. You still with Snowqueen Sugar?
Randy: Snowflake. How come you always get that wrong?
Lt. Col. Frank Slade: Because it’s not important for me to get it right.

Den här filmen får mig alltid på gott humör och man får sig en liten livsläxa efter att höra Pacinos repliker i den här filmen, och han leverar dem med sån kraft som bara han kan göra, skrämmande bra. 90% av replikerna är i klass med hans klassiska ”Just when I thought I was out… they pull me back in.” från Gudfadern Del III. Vi får i den här filmen även se en ung Philip Seymour Hoffman och trots att han har väldigt få repliker så är det riktigt bra. Jag skulle göra allt för att träffa en man som är som Frank Slade, en helg med en sån person så vet man allting om livet efteråt skulle jag tro. Den här filmen är helt klart en av mina absoluta favoriter, en rätt enkel handling men den blir så förbannat bra på grund av hur bra Pacino spelar rollen. Manuset är briljant dessutom där Mr Slade får någonting sagt i varenda replik han säger. För er som inte sett den, se den, den tilltalar alla och man sitter klistrad hela filmen igenom, även fast jag denna gång fick se den med kvartsintervaller menmen.

Jag personligen tycker att den förtjänar mer än sina 7,6 i rating på imdb, men även imdb är inte mycket att lita på med väldigt konstiga filmer på deras top250-lista såsom The Incredibles och annat skit. Och som många säger till mig angående den här bloggen, jag är för positiv till alla filmer, visst men det är väl bra att man kan gilla det mesta, och att jag ska skriva om filmer som jag inte tycker om låter alldeles för onödigt enligt mig. Tänker inte slösa tid på att skriva om skit som xXx 2 osv. Den här bloggen är till för att tipsa om filmer jag tycker om och som jag tycker ni ska se.

Scent of a Woman (1992) 8,5 av 10. En väldigt vacker berättelse om livet, allvarlig men samtidigt väldigt underhållande på sättet det leveras på. Se denna film om ni inte har sett den! En Kvinnas Doft på swedishhhhh.

Bilden är ett underbart montage av mig själv.

Underbara Nyheter! Matt Damon och regissören Paul Greengrass sägs ha tackat ja till en fjärde film om den minneslösa agenten Jason Bourne. Helt underbara nyheter tycker jag då de första tre är mästerverk rakt igenom. Bättre än alla Bond-filmer tillsammans utan tvekan. Jag hade en diskussion med mina kompisar om vem som möjligtvis skulle kunna lyckas döda Jason Bourne, jag är av åsikten att det inte finns någon alls förutom Batman som skulle kunna vara en jämn match mot Bourne. Glöm inte att karaktärer med superkrafter inte får räknas in i det här.

En Bourne 4 skulle jag ha svårt att se hur dem ska kunna göra en bra fortsättning på från hur Bourne Ultimatum slutade men det blir säkert hur bra som helst. Att se en Bourne-film är som en adrenalinspruta rakt i hjärtat likt Uma Thurman’s i mästerverket Pulp Fiction.

Aftonbladet: Matt Damon tackar ja till en ny film om Jason Bourne

Hunter S. Thompson, en doktor i journalistik, skrev en bok om hans och sin samoanska advokatkompis äventyr genom västra USA på sin psykadeliska resa i hopp om att hitta den ”Amerikanska Drömmen”. Fear and Loathing in Las Vegas är filmatiseringen av denna bok med Johnny Depp som mycket klockrent spelar denna galna journalist och Benicio Del Toro som Dr Gonzo den störda advokaten. Med regissören till 12 Monkeys, Brazil, Monthy Python and the Holy Grail och Monthy Pythons The Meaning of Life, Terry Gilliam och hans störda sceneffekter som en bar full av dinosaurier och snurrande väggar och mycket annat så kan man inte annat än leva sig in i deras syratrippar och etertrippar och alla andra tänkbara trippar man kan tänka sig. På imdb och på många andra håll pratas det om att det här är den ultimata filmen att se påtänd, skulle aldrig tänka den tanken men kan se hur den här filmen kan vara riktigt rolig påtänd av det man hört av effekterna det har så.

Raoul Duke: We had two bags of grass, seventy-five pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a saltshaker half-full of cocaine, and a whole galaxy of multi-colored uppers, downers, laughers, screamers… Also, a quart of tequila, a quart of rum, a case of beer, a pint of raw ether, and two dozen amyls. Not that we needed all that for the trip, but once you get into locked a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge, and I knew we’d get into that rotten stuff pretty soon.

Filmen börjar med gamla TV-klipp från protesterande hippies under Vietnamkriget och andra svartvita bilder från denna tid då denna film utspelar sig, dvs sent 60tal början på 70tal. Sen klipps det till dessa två herrar som åker i sin röda cabriolet ”The Red Shark” i öknen på väg mot den amerikanska drömmen, Las Vegas med en hel baklucka full med droger. Raoul Duke/Hunter S. Thompson (Johnny Depp) kör bilen där med sin cigarett i en cigghållare och viftar vilt ut i ingenstans för att få tag i hans hallucinerade fladdermöss som han bestämt ser. Mr Duke tar sig en lagom stor pappersbit(?) syra, lägger in i käften, precis tajmat så effekten av detta inte börjar förrän de kommer in i the promised land, Las Vegas. Väl där slår syran in totalt och man får börja se hur Las Vegas ser ut från deras perspektiv med alla blinkande lampor, dinosaurier, blod på golvet och mycket annat psykadeliskt skit. Genom hela filmen så är dessa två individer hur höga på droger som helst och när de inte känner någon effekt av meskalinet så tar de till etern, Duke’s enda fiende och när man får se hur de tar sina minimala steg framåt och hur de verkligen kämpar för att ta sig dessa små steg så kan man inte annat än skratta.

Raoul Duke: Ah, devil ether. It makes you behave like the village drunkard in some early Irish novel. Total loss of all basic motor function. Blurred vision, no balance, numb tongue. The mind recoils in horror, unable to communicate with the spinal column. Which is interesting because you can actually watch yourself behaving in this terrible way, but you can’t control it.

Den här filmen är en mycket mörk komedi där deras snack om ingenting där Duke helt plötsligt kallar sig nazist för att han inte vill betala notan och helt enkelt ingen jävla story alls egentligen, bara massa svammel om ingenting. Men scenen när Dr Gonzo ligger i badkaret och försöker ta livet av sig genom att slänga bandspelaren i badkaret är rätt äcklig, såsom ett antal andra scener där dem är på toppen av sina tripper eller när det börjar ta slut på droger. Dr Gonzo vill dö i samband med när Jefferson Airplane’s knarkanknytna låt White Rabbit når sin ”peak”, det är visserligen en rolig grej men man ser ju hur otrevligt knark är om man säger så haha. En anti-knarkfilm med mycket humor helt enkelt. Mycket bra, jag vet inte hur pass sann historia det här är, antagligen ingenting alls då jag sett en BBC-dokumentär om den riktiga Hunter S. Thompson och att tro på vad han skriver om i böcker skulle jag nog aldrig göra. Johnny Depp spelar han så magiskt jävla bra, han är exakt så i verkligheten som han är porträtterad av Depp. Hunter S. Thompson gör även en liten cameo i filmen i Jefferson Airplane-flashbacken. Hunter S. Thompson fick nog den perfekta döden ändå om man ska se på hur han verkade vara som person, nämligen självmord med pistol, han sköt sig i huvudet eller något sånt där.

 

den riktiga Hunter S. Thompson, RIP 2005.

Fear and Loathing in Las Vegas (1998) 8 av 10, Väldigt annorlunda film, mycket möjligt den mest störda film någonsin, iaf topp 10. Men jag gillar det att man skrattar åt deras loathing men ändå avskräcks oerhört av droger, i alla fall jag.

Kanal5 fredag 29/2 21:00

Cinderella Man från 2005.

Se den om ni av någon anledning sitter hemma på fredag. Oscarsbelönade Russell Crowe spelar Jim Braddock i den sanna historien om denna boxares kamp under den stora depressionen i USA. Det var ett tag jag såg denna film men minns att det fanns en scen eller två som var riktigt sorgliga. När man får se hur hans familj lever och hur han påverkas på grund av det, det är en väldigt rörande film och att det är en sann berättelse brer ju på ännu mer.

 För övrigt, vet inte hur det här blogg-sökningen funkar som man kan se i inställningar när folk har sökt osv, vet inte om dem just gått in här för att läsa om No Country for old men när dem har sökt på ”No country for old men slutet” och liknande, men enda jag kan råda er att göra är att se filmen en gång till för slutet är inte särskilt svårt att förstå egentligen, hela filmen går ut på att visa att Tommy Lee Jones karaktär i filmen känner att han inte har någon plats i livet längre, att livet har sprungit förbi han nästan och att allting förändras, han har ingenting kvar att erbjuda. Och de två drömmarna han pratar om i slutet, en av dem representerar hur han kände när han öppnade dörren och trodde sig skulle få möta döden i form av Chigurh har jag för mig, det är väldigt enkelt analyserat iaf. Om ni inte kan se det så finns det många bra trådar på imdb.com och forumet där under No Country for Old Men.

Annars är jag riktigt nöjd att No Country for old men fick de stora oscarsstatyetterna, lite dryga tacktal av bröderna Coen kanske men dem är ju såna som personer kan jag tänka mig, om man ska försöka se på hur dem är genom filmerna dem gör så förklarar ju The Big Lebowski deras beteende rätt bra haha. Dem log inte en gång när dem fick bästa regi, och när dem 1 minut senare fick priset för Bästa film så var det ett väldigt litet leende hos Ethan Coen som kom fram. Inget emot det alls, säger inte att man ska hoppa upp och studsa och slänga på fejkleendet eller något sånt.

Jag missade hela oscarsgalan på grund av andra åtaganden och skulle upp tidigt idag, men hade spelat in det, tyvärr kunde bara den inspelningsbara dvd-spelaren spela in max 6 timmar och jag började spela in redan från 22:00 så alla de största kategorierna missade jag, tacka fan för internet så man kan se på youtube osv iaf. Det vart som jag hade hoppats iaf, No Country for Old Men tog hem bästa regi, bästa film, bästa manliga biroll i Javier Bardem och bästa manus efter förlaga. 4 av 8 möjliga är väldigt bra med tanke på de andra alternativen.

Bästa manliga huvudroll gick till Daniel Day-Lewis för There Will Be Blood som jag ännu inte har sett, SNÄLLA, någon som vill gå och se den på bio nu i veckan eller i helgen, en dramafilm om olja och girighet osv, Någon förutom jag måste ju vilja se den.

Bästa kvinnliga huvudroll gick till Marion Cotillard för La Vie en Rose där hon spelar den franska sångerskan Edith Piaf.

Bästa manus gick till Diablo Cody för filmen Juno, jag skulle också vilja heta Diablo eller Lucifer eller nåt sånt där galet namn.

Så om 4 oscars för bästa regi, bästa film bästa manus och bästa manliga biroll inte får er som inte sett No Country for old Men att vilja se den så kan ni alla dra åt helvete. Det är den absolut bästa film jag sett på så många år. Helt klart värd de 4 oscarsstatyetterna.

Av de 2 timmar jag hann se av oscarsgalan så gjorde Jon Stewart en väldigt bra prestation, Jag har kollat igenom de 2 timmar jag missat och Jon Stewart är en perfekt värd av Oscarsgalan måste jag säga, inget flamsande som när Ellen höll den förra eller om det var förrförra året. Jag måste bara se There Will Be Blood! Erbjud er för i helvete 🙂

Aftonbladet: ”Vi är väldigt tacksamma”