Western + Leone + Morricone = Mästerverk!

Tacka fan för italienare! förutom ett helt gäng med undantag, men tacka fan för Sergio Leone och hans filmteam. När Leone 1964 gjorde A Fistful of Dollars så var det början på en helt ny genre och ett helt nytt sätt att se på film. Spaghettiwesterns hade väl funnits innan detta men med denna film så började man se spaghettiwesterns som bra filmer till skillnad från lågbudgetsskit som det sågs som innan. A Fistful of Dollars var den första av tre i triologin om ‘Mannen utan namn’ där vi ser Clint Eastwood som ”Joe” som han kallas, han har inget bestämt namn utan det är bara vad byinvånarna kallar han. Innan gamla hederliga Clintan gjorde dessa filmer så var han endast en TV-stjärna i Western-serien Rawhide. A Fistful of Dollars är en remake av Kurosawa’s Yojimbo och handlingen är att Clintan är en dagdriftare kan man väl kalla det och åker från stad till stad och letar sätt att fixa pengar. Han kommer till denna stad där han ställer sig emellan två rivalfamiljer och utnyttjar dem mot varandra för att få ”fred” i staden.

Sergio Leone’s filmstil var så banbrytande på den tiden och de flesta stjärnregissörer nu för tiden har tagit mycket från Leone’s stil. Han hade stora öppna miljöer med personer som red långt bort vilket han skiftade med ordentliga närbilder. Han skapade så mycket spänning i dessa sätt att filma, duelscenen i The Good, The Bad and The Ugly är ett lysande exempel på detta där man går ifrån närbilder på de tre i ringen snabbt och på deras pistoler och sånt i säkert 2 minuter, med Morricones mäktiga musik till det. Det jag älskar med Leone’s filmer är inte bara det att musiken säkert spelar in med 60% av upplevelsen, eller de underbara närbilderna, det är att han lyckas skapa så mycket drama och man får reda så mycket av karaktärerna med så pass lite dialoger. Det räcker med en liten mening så får man rysningar, sen är det närbilder och tyst i ett par minuter efter det där man får se Clintan gå genom öknen eller något liknande. Jag såg på extramaterialet till alla dessa ”Man with no name”-filmer och även den andra triologin med Once upon a time in the west, a fistful of dynamite och Once upon a time in America och där är det flera som sitter och jämför hans filmer med en opera fast på film och jag kan inte annat än att hålla med där. Man sitter verkligen och njuter i sambandet mellan musik och hans underbara miljöer och filmsätt. När Tuco springer runt och runt på kyrkogården för att leta efter sitt guld, det är bland de bästa scenerna någonsin, jag får rysningar varje gång.

Jill: What’s he waiting for out there? What’s he doing?
Cheyenne: He’s whittlin’ on a piece of wood. I’ve got a feeling when he stops whittlin’… Somethin’s gonna happen.

Mina föräldrar försökte ta sig an Once Upon a Time in the West som enligt mig är Leone’s absolut bästa film och snudd på bästa filmen någonsin, men dem somnade efter tio minuter. Öppningsscenen i detta mästerverk är när tre gunmen’s står och väntar på Harmonica (spelat av Charles Bronson) och det är ingen öppningsmusik vilket är hur underbart som helst, de enda ljuden medans dessa herrar väntar i säkert 5-10 minuter är ljuden från vindkvarnen, vatten som droppar och andra små ”naturljud”. En av herrarna kämpar med att få bort en fluga från sitt ansikte utan att röra sig, en kämpar med att få vattendropparna mitt i hatten så han slipper flytta på sig. Det är helt underbart och det finns inget direkt ledmotiv i musiken utan alla karaktärer har en egen låt.

[last lines]
Monco: [ counting reward sums of outlaws he just killed] Ten thousand… twelve thousand… fifteen… sixteen… seventeen… twenty-two. Twenty-two?
[a cowboy comes from behind, Monco turns and shoots him dead]
Monco: …Twenty-seven.
Col. Douglas Mortimer: Any trouble, boy?
Monco: No, old man. Thought I was having trouble with my adding. It’s all right now.

För att se dessa filmer så måste man vara inställd på att det inte är John McClane som springer runt och spränger saker utan det är en lugn och tyst människa som sakta men säkert skjuter ner allt han vill utan att blinka. De absolut häftigaste karaktärerna är med i dessa filmer och dem har de absolut skönaste replikerna, med vissa Tarantino-undantag och Patrick Bateman-undantag såklart.

Man With No Name-triologin:

1964: A Fistful of Dollars (Clint Eastwood) 8 av 10, den svagaste av alla hans westernfilmer men ändå så förbannat bra. Kortast spellängd på 99min.

1965: For a Few Dollars More (Clint Eastwood) 9 av 10, Har nog den bästa storyn av alla hans filmer med många sidohandlingar och det krävs lite fundering under tiden man ser denna. 132min.

1966: The Good, The Bad and the Ugly (Clint Eastwood) 10 av 10, Rent Mästerverk raakt igenom, den som inte känner igen ledmotivet till denna film har inte rätt att leva. 161min.

Amerikanska epok-triologin eller vad den ska kallas:

1968: Once Upon a Time in The West (Henry Fonda, Charles Bronson) 10 av 10, Som sagt, topp3 för mig över bästa filmen någonsin, den har verkligen allt i mitt tycke. Så jäävla bra! 165min.

1971: A Fistful of Dynamite ”Once upon a time… the Revolution’ (James Coburn, Rod Steiger) 8 av 10,  Riktigt bra skildring av den mexikanska revolutionen med mycket fantasi visserligen, scenen när det filmas över dikena där de avrättar folk är oslagbar. 157min.

1984: Once Upon a Time in America (Robert De Niro, James Woods) 7 av 10, Ett gangsterdrama som för mig blir lite väl seg till slut, det funkar hur bra som helst med westerns men känns inte helt rätt när man ska skildra 30talets gangsteramerika. Leone’s dröm var att göra denna film men jag gillar hans tidigare filmer så mycket bättre. 229min.

Sergio Leone är helt klart en av världens bästa regissörer, eller var, han dog i hjärtattack 1989. Han påverkade väldigt många nuvarande regissörer, Tarantino har sagt vid något tillfälle att hans absolut största inspiration är just Leone och det kan man se i hans filmer då han använder sig av samma snabba men ändå sega filmstil.