Min Vänstra Fot

Efter att ha sett Gangs of New York som jag för övrigt inte gillade särskilt mycket, alldeles för långdragen, där Daniel Day-Lewis spelar i och fick oscarsnominering som han brukar för han helt klart bland de bästa skådespelarna någonsin. Efter att ha sett den och nu detta året fått höra (har fortfarande ej sett There Will Be Blood!!) om hur bra han spelar i There Will Be Blood och läst omkring på forum om hur förbannat bra skådespelare han är, och läste om att hans prestation i filmen My Left Foot: The Story of Christy Brown så var jag helt enkelt tvungen att se denna film. And so I did..

Mr. Brown: [entering a bar holding nine-year-old Christy] This is Christy Brown, my son. Genius.

Det är en irländsk film med irländska skådisar och produktionsteam och allt sånt där så kvaliteten på filmen är väldigt mycket 1989 om inte äldre, men den är så pass bra så det spelar ingen roll alls. DDL (Daniel Day-Lewis) spelar Christy Brown, en grabb som föddes med cerebral pares som har sin enda fungerande lem i sitt vänsterben. Hugh O’Conor spelar den unga versionen av Christy Brown och gör det exakt lika bra som DDL, Hugh borde ha fått en oscarsnominering för sin rollprestation han också tycker man. Han visar i sina ögon hur dåligt han mår över att medans hela hans stora fattiga familj kan springa runt på sina två ben så får han sitta där under trappan och har blivit idiotförklarad (den utspelar sig på 30-talet i detta tillfälle) av hela sin familj när han vet att han kan kommunicera, väldigt bra scen. Filmen handlar ju som sagt om Christy Brown och hans uppväxt, som är baserat på hans bok som han senare i livet skrev. Första scenen är när Mr Brown (pappan dvs) är på sjukhuset och får höra att födseln har fått vissa komplikationer. Vi hoppar sen 7-8 år fram i tiden där vi får se Christy’s uppväxt i en väldigt fattig irländsk katolsk familj med ett tiotal barn där alla sover i samma säng i stort sett. Christy’s förhållande till sin mor, spelad grymt bra av Brenda Fricker är därifrån han får sin enda riktiga kärlek som liten i alla fall. Han överbevisar sin far och resten av sin familj när han tar kritan i vänsterfoten och skriver MOTHER på golvet, väldigt bra scen, då farsan blir överlycklig och tar Christy över axeln och springer ner till puben för att skryta.

Christy Brown: Fuck all love that is not 100 percent commitment!

Vi hoppar senare fram 10 år ungefär i tiden där vi möts av Daniel Day-Lewis version av Christy Brown, han är älskad av sina syskon och sin mor och får vara med på snurra-flaskan och fotboll och mycket annat, han har ju trots allt sin vänsterfot så ligga och spela fotboll är ju en baggis. Han mår bra helt enkelt, förutom det faktum att han inser mer och mer att han aldrig kommer kunna få riktig kärlek, bara platonisk kärlek.

Det är en väldigt underbar berättelse om en man som lyckas överkomma sina motgångar eller vad man ska kalla det. Han lär sig måla, skriva och till och med prata. En väldigt häftig triiiiiiivia om den här filmen är ju att DDL vägrade gå ”out-of-character” och folk runtomkringen filmen var tvungen att mata han och han bröt ett par revben av att han satt böjd framåt i så många veckor. När hans engelska agent kom dit så vägrade DDL att sluta vara Christy Brown vilket gjorde agenten så förbannad så han stack därifrån. Det är vad jag kallar att ge en helgjuten prestation. Filmen är lite out-of-date men det spelar ingen roll för skådespelarinsatserna från mamman, DDL, Hugh och pappan är så förbannat bra. Efter att ha sett den här filmen så är man en lyckligare person kan jag garantera.

Den vann 2 oscars, bästa manliga huvudroll i DDL och bästa kvinnliga biroll i Brenda Fricker. Även nominerad för Bästa Regi, Bästa Film och Bästa Manus tillämpat från bok.

 My Left Foot: The Story of Christy Brown (1989) 7 av 10. En sann berättelse om hopp, kärlek och mycket annat, väldigt bra! Se den om ni gillar DDL!