Now Leaving Fear and Loathing, Population: 0

Hunter S. Thompson, en doktor i journalistik, skrev en bok om hans och sin samoanska advokatkompis äventyr genom västra USA på sin psykadeliska resa i hopp om att hitta den ”Amerikanska Drömmen”. Fear and Loathing in Las Vegas är filmatiseringen av denna bok med Johnny Depp som mycket klockrent spelar denna galna journalist och Benicio Del Toro som Dr Gonzo den störda advokaten. Med regissören till 12 Monkeys, Brazil, Monthy Python and the Holy Grail och Monthy Pythons The Meaning of Life, Terry Gilliam och hans störda sceneffekter som en bar full av dinosaurier och snurrande väggar och mycket annat så kan man inte annat än leva sig in i deras syratrippar och etertrippar och alla andra tänkbara trippar man kan tänka sig. På imdb och på många andra håll pratas det om att det här är den ultimata filmen att se påtänd, skulle aldrig tänka den tanken men kan se hur den här filmen kan vara riktigt rolig påtänd av det man hört av effekterna det har så.

Raoul Duke: We had two bags of grass, seventy-five pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a saltshaker half-full of cocaine, and a whole galaxy of multi-colored uppers, downers, laughers, screamers… Also, a quart of tequila, a quart of rum, a case of beer, a pint of raw ether, and two dozen amyls. Not that we needed all that for the trip, but once you get into locked a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge, and I knew we’d get into that rotten stuff pretty soon.

Filmen börjar med gamla TV-klipp från protesterande hippies under Vietnamkriget och andra svartvita bilder från denna tid då denna film utspelar sig, dvs sent 60tal början på 70tal. Sen klipps det till dessa två herrar som åker i sin röda cabriolet ”The Red Shark” i öknen på väg mot den amerikanska drömmen, Las Vegas med en hel baklucka full med droger. Raoul Duke/Hunter S. Thompson (Johnny Depp) kör bilen där med sin cigarett i en cigghållare och viftar vilt ut i ingenstans för att få tag i hans hallucinerade fladdermöss som han bestämt ser. Mr Duke tar sig en lagom stor pappersbit(?) syra, lägger in i käften, precis tajmat så effekten av detta inte börjar förrän de kommer in i the promised land, Las Vegas. Väl där slår syran in totalt och man får börja se hur Las Vegas ser ut från deras perspektiv med alla blinkande lampor, dinosaurier, blod på golvet och mycket annat psykadeliskt skit. Genom hela filmen så är dessa två individer hur höga på droger som helst och när de inte känner någon effekt av meskalinet så tar de till etern, Duke’s enda fiende och när man får se hur de tar sina minimala steg framåt och hur de verkligen kämpar för att ta sig dessa små steg så kan man inte annat än skratta.

Raoul Duke: Ah, devil ether. It makes you behave like the village drunkard in some early Irish novel. Total loss of all basic motor function. Blurred vision, no balance, numb tongue. The mind recoils in horror, unable to communicate with the spinal column. Which is interesting because you can actually watch yourself behaving in this terrible way, but you can’t control it.

Den här filmen är en mycket mörk komedi där deras snack om ingenting där Duke helt plötsligt kallar sig nazist för att han inte vill betala notan och helt enkelt ingen jävla story alls egentligen, bara massa svammel om ingenting. Men scenen när Dr Gonzo ligger i badkaret och försöker ta livet av sig genom att slänga bandspelaren i badkaret är rätt äcklig, såsom ett antal andra scener där dem är på toppen av sina tripper eller när det börjar ta slut på droger. Dr Gonzo vill dö i samband med när Jefferson Airplane’s knarkanknytna låt White Rabbit når sin ”peak”, det är visserligen en rolig grej men man ser ju hur otrevligt knark är om man säger så haha. En anti-knarkfilm med mycket humor helt enkelt. Mycket bra, jag vet inte hur pass sann historia det här är, antagligen ingenting alls då jag sett en BBC-dokumentär om den riktiga Hunter S. Thompson och att tro på vad han skriver om i böcker skulle jag nog aldrig göra. Johnny Depp spelar han så magiskt jävla bra, han är exakt så i verkligheten som han är porträtterad av Depp. Hunter S. Thompson gör även en liten cameo i filmen i Jefferson Airplane-flashbacken. Hunter S. Thompson fick nog den perfekta döden ändå om man ska se på hur han verkade vara som person, nämligen självmord med pistol, han sköt sig i huvudet eller något sånt där.

 

den riktiga Hunter S. Thompson, RIP 2005.

Fear and Loathing in Las Vegas (1998) 8 av 10, Väldigt annorlunda film, mycket möjligt den mest störda film någonsin, iaf topp 10. Men jag gillar det att man skrattar åt deras loathing men ändå avskräcks oerhört av droger, i alla fall jag.